måndag 25 november 2013

Muminmarathon - Vem ska trösta Knyttet?




 Vem ska trösta Knyttet? (1960)


"Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
Om du bara springer undan så får du ingen vän."

Efter att 50-talet utvecklat Muminböckerna genom att definiera deras karaktär och börjat ta upp ämnen som senare skulle bli viktiga för böckerna, samtidigt som de förberedde för senare mer vuxeninriktade böcker, kommer 60-talet som på många sätt tänjde gränserna för böckerna, och fullständigt dränkte dem i betydelsefulla budskap, mångsidiga metaforer och målande avbildningar av abstrakta koncept. Det är här man hittar de allra bästa och mest hyllade böckerna, som helhjärtat kan avnjutas av äldre läsare, förmodligen mer så än yngre.
Vem ska trösta Knyttet? vilar fortfarande mot de lite mer barnanpassade 50-talsböckerna, antagligen främst för dess bilderboksformat, men bland dessa är det tydligt att det här är både den mest mogna och betydelsefulla av dem. Den sticker ut genom att vara mycket mer handlingsfokuserad än Hur gick det sen?, mer psykologiskt betingad än Den farliga resan, och mer substansfylld än Skurken i Muminhuset. Den känns helt klart som den viktigaste av bilderböckerna, och den som passar in bäst tillsammans med textböckerna. På många sätt känns det som en kort sådan, skriven på rim och illustrerad med stora färggranna bilder.
Det här är kanske inte helt långsökt heller, då Tove bara två år senare skrev novellsamlingen Det osynliga barnet, som fokuserade mycket på psykologiska berättelser där majoriteten inte alls handlade om Muminfamiljen, utan istället andra karaktärer som inte får plats i de andra böckerna. Vem ska trösta Knyttet? passar in perfekt bland dessa, och jag misstänker starkt att den från början var tänkt att vara en berättelse i den samlingen, som på vägen blev befordrad till en egen bok.

Likt många av berättelserna i Det osynliga barnet handlar Vem ska trösta Knyttet? inte om någon av Muminfamiljen eller deras vänner. Faktum är att inget av mumintrollen medverkar här, några av deras vänner gör, men bara i små enskilda framträdanden. Boken handlar istället om en ny karaktär, Knyttet. Knytten har nämnts till och från i tidigare böcker som små och blyga varelser som framstår som obetydliga kanske främst för att de ser sig själva som det. I Trollvinter fick knyttet Salome en lite större biroll, och hon gör ett framträdande två gånger i den här bokens illustrationer, men Vem ska trösta Knyttet? handlar helhjärtat om knytten, hur de lever och deras sinnestillstånd.
Det här fokusskiftet är väldigt utmärkande för böckerna efter Trollvinter, det är få som handlar om Mumintrollet eller hans familj, istället fokuserar de på den kringliggande världen och de som bor där.
Trots detta känns det omisskänneligt som en Muminbok. Både författandet känns bekant, och alla figurer känns igen sedan tidigare, men miljöerna är också nästan lika nordiska som i Trollvinter, fast istället för den nordiska vintern avbildas här den nordiska sommaren, komplett med midnattssol och allt.

Vem ska trösta Knyttet? handlar om ett litet knytt som bor ensam för sig själv, och ständigt är rädd för den stora läskiga världen utanför hans hem. I hopp om att sluta behöva vara ensam och rädd lämnar han en morgon sitt hem och går långt bort för att hitta vänner och en ny bostad. Tyvärr är Knyttet för blyg för att närma sig någon, så han förblir ensam tills han hittar en stor snäcka på en strand som han bosätter sig i. Vid havet får han syn på en flaskpost som innehåller ett brev från ett skrutt som är lika rädd och ensam som Knyttet, i stor upprymdhet får Knyttet mod att åstadkomma större saker, och beger sig ut för att trösta Skruttet, nu när han inte är rädd längre.

Bilden jag fått av Vem ska trösta Knyttet? är att det är den mest välkända Muminboken, det verkar som om i princip alla har läst och kommer ihåg den här. Iallafall i norden.
Det här med små knytt som ska tröstas har blivit lite utav en grej i populärkultur, och synen på Mumindalen som läskig och psykedelisk tror jag härstammar mycket härifrån. Jag har märkt att en vanlig uppfattning av boken är som någon sorts antimobbing-berättelse, jag minns att vi till och med fick den här uppläst för oss i lågstadiet på grund av det här, men jag vet inte om jag är helt villig i att hålla med om den här tolkningen av boken.
Den handlar främst om ensamhet och utanförskap, men lösningen och moralen kommer inte ifrån att bli accepterad av andra, utan att våga komma fram och visa sig själv. Det är självklart att det här med utanförskap är relaterat till mobbning, men det är aldrig riktigt så att Knyttet blir utsatt av omvärlden, faktum är att alla i boken är väldigt trevliga och vänliga, det är bara Knyttet som är för liten och blyg för att närma sig någon. På det här sättet handlar boken om mycket bredare och mer generella ämnen, som är applicerbara på så mycket mer, att mobbingstämpeln känns som om den simplifierar och smalnar av bokens budskap.

Det finns något rykte om att den här boken skrevs efter att Tove fått ett brev från ett barn som skrev om hur det var ett av de där små och obetydliga som bara är med i bakgrunden, och att hon borde skriva om dem, signerat Knyttet. Jag har ingen aning om det här faktiskt stämmer, och om det kan verifieras, för det låter lite förhärligat, men det är väl oavsett ganska så mycket vad boken handlar om.
En betydelse jag gillar mer är att det istället är något sorts kärleksförklarande. Boken är tillägnad Tuulikki, som var förebild för Too-ticki och var ett av huvudelementen i Trollvinter. På en av bokens sidor dyker Too-ticki upp tillsammans med en mymla tätt intill sig. Tove har projicerat sig själv i mymlor förr, så det är inte helt otroligt att se det som ett litet porträtt av Tove och Tuulikki mitt där i boken. Det är också talande att det här är den enda Muminbok som är en regelrätt kärleksberättelse, samt att rosor förekommer ett antal gånger inom den, vilket är en gammal och välanvänd symbol för kärlek. 1959 var året då Tove slutade rita Muminserien, så att det här är något sorts tack till Tuulikki för att hon kom ur det hela på rätt köl känns inte direkt långsökt.

Precis som Hur gick det sen? är Vem ska trösta Knyttet? illustrerad med bilder efter samma minimalistiska färgbesparande stil, dock utan de olika hålen i sidorna, och likt den tidigare bilderboken är all text skriven på rim. Till skillnad från Hur gick det sen? ändrar dock inte texten karaktär och form efter vem som talar eller vad som händer, här är den istället genomgående skriven med Tove Janssons välkända skrivstil. Där texterna i Hur gick det sen? mer känns som komplement till bilderna, är Knyttets bilder mycket mer illustration av berättelsen. Likt Hur gick det sen? avslutas varje sida på ett snarlikt vis, fast istället för att fråga läsaren vad som hände sedan, är det en rad om tröstande. I bokens första halva frågas det vem som kan trösta Knyttet över vad som händer i boken, medan det i andra halvan får ett lite lösare format, där det fram till slutet har något att göra med att trösta Skruttet. Det här gör att det skapas ett genomgående tema med koppling till bokens titel, precis som den tidigare bilderboken, fast här med mer variation i själva författandet.
Likt delen i Hur gick det sen? där läsaren får rita en egen bild av Filifjonkan när hon lugnat ner sig finns ett snarlikt inslag i den här boken, där läsaren uppmuntras till att skriva ett brev åt Skruttet som ska läggas i en rosenbuske. Det här är en söt idé, som jag dock tvivlar på att många alls orkar genomföra, stora som små.
Jag tycker den mer fokuserade och innehållsfyllda presentationen ger boken en relativt mer seriös framtoning än Hur gick det sen?, det blir mindre lekstuga och mer rakryggat berättande. Den är inte fullständigt beroende på det visuella, och den förlitar sig inte på att berätta med speciella typsnitt. Det gör att Knyttet är en bok som skulle fungera bättre än Hur gick det sen? i andra format än just bilderboksformatet, något som också påvisats av att den fått mer adaptioner, men mer om det senare. Det betyder inte att Knyttet inte är en barnbok, den är fortfarande väldigt enkel i sitt berättande och framförande, och innehåller små barnboksliknande inslag, som de ständigt återkommande homsorna i olika antal, som läsaren kan räkna i bilderna.

För att gå mer in på illustrationerna, så går de vidare med stilen från Hur gick det sen?, men är här mycket mer förfinade och uttrycksfulla. Avsaknaden av hål i sidorna tror jag gör mycket för att varje uppslag har väldigt annorlunda utseenden, varje illustration kan vara självständig och oberoende andra sidor, och det gör att Tove inte behövt kompromissa aspekter av dem för att ge plats för någonting på en annan sida. Det jag gillar mest är hur bildernas färgval avspeglar känslor, ton, rörelse, karaktär och så vidare i dess innehåll. Bokens introduktion med väldigt urvattnade gröna och blåa färger ger ett bra intryck av den ogästvänliga världen utanför Knyttets hem, för att sedan följas upp av den vansinniga superplottriga bleka morgonscenen i dimman på nästa sida, som ger ett väldigt svart och grått intryck, det hela ser hemskt dystert ut. Efter det här har vi uppslag som den väldigt ljusa och vitfyllda delen där Knyttet stöter på en stor samling folk han inte vågar närma sig, med intryck av tomhet och storhet; till den färgsprakande skogsfesten som ger intryck av liv och rörelse; till den lugna strandscenen med mycket stora milda rosa och orangea ytor; till den väldigt gula scenen med den glada dronten som bryts av de svarta hotfulla bergen i fjärran; och såklart den ödsliga färglösa konfrontationen med Mårran.
Bilderna ger också sken av en väldigt nordisk karaktär, mycket likt den som infinner sig i Trollvinters texter. Här är det dock inte målande bilder av evigt mörk och kall vinter som framställs, utan väldigt somriga visuella avbildningar. Stor del av handlingen utspelar sig på natten, men de framställs ändå som ljusa med midnattssol och sommarmåne. Miljöerna är på nordiskt vis väldigt tomma och enkla, medan de bygger upp bilder av den finska skärgården, med stora runda klippor och småöar, för att sedan gå in i granfylld trollskog och sluta vid något bleka blomsterängar. Tove Janssons illustrationer i den här boken bokstavligen skriker norden, vilket får dem att kännas hemtrevliga och gästvänliga, även om själva innehållet ibland kan vara helt tvärtom.
Vem ska trösta Knyttet? är sprängfylld av fantastiska bilder, jag skulle kunna tänka mig att sätta upp vilken sida som helst ur den här boken på min vägg i storformat. De är alla både enormt vackra, men också väldigt genomtänkta och uttrycksfulla. Illustrationerna i den här boken är utan tvekan mina favoriter av Tove Janssons bilder, och de är en enorm influens i mitt egna tecknande, främst när det kommer till färganvändning och formen på dess ytor.

Efter att kort ha avbildat Filifjonkans ensamhet i Farlig midsommar, för att sedan ha utforskat olika aspekter av den i Trollvinter, tar Tove Jansson en djupdykning i ensamheten med Vem ska trösta Knyttet? och visar dess sorgesamma och skrämmande sidor, men kanske främst hur man kommer ut ur och övervinner den.
Knyttet är en karaktär som omfattar många av de aspekter som tagits upp om ensamhet i tidigare böcker. Han är blyg och rädd för omvärlden, och vill ha vänner och gemenskap, men accepterar det ensamma livet. Även om han beger sig ut för att finna ett säkrare hem och vänskap, så gör han aldrig ett riktigt försök att vinna den. Han går alltid tillbaka till att vara för sig själv, och frågar sig vid ett tillfälle varför det är så sorgligt i hans ensamhet, fast allting är så bra annars.
Världen framstår i Knyttets ögon som stor och väldig och skrämmande, där han själv i jämförelse är liten och obetydlig i den. Det tycks som att Knyttet egentligen önskar att han var stor och modig nog att göra sig vänner, då han tror att han är minst i världen som det är, och således inte förtjänar någon vän.
Det här ändras helt halvvägs genom boken, då Knyttet hittar flaskposten från Skruttet. Han finner ett spår av någon som är lika liten och rädd som han själv, som ber om tröst och sällskap, och får plötsligt ett mål som måste uppnås. Det krävs att någon lockar ut honom ur ensamheten för att han ska våga bli modig nog att närma sig folk och göra vänner, viktigt är dock att han inte blir avsiktligt uppmött av någon, utan bara svarar på ett rop om hjälp. Det är Knyttet själv som med motivation bryter sig ut ur ensamheten, ingen annan, och det med målet att genom den gyllene regeln behandla någon som han själv alltid velat bli behandlad, med andra ord genom att leta upp Skruttet, som är lika liten och rädd som han själv varit.
Det nya motivationsfyllda Knyttet beger sig ut på havet för att finna Skruttet, och möter direkt en filifjonka som vinkar åt honom, en hemul som han pratar med, och blir hälsad på av en homsa, det här för att han istället för att skygga undan från folk nu närmar sig dem. För att accentuera Knyttets nyfunna mod går han direkt och frågar en dront om hjälp. Knyttet som i början av boken varit livrädd för de för honom gigantiska hemulerna går nu helt orädd fram till en dront, som är lika gigantisk för hemulerna som de var för honom. Här finner Knyttet också att alla han faktiskt pratar med är vänliga och trevliga mot honom, vilket visar på att världen inte var lika skrämmande och ogästvänlig som han först trodde.
I en symbolisk akt konfronterar Knyttet i slutet av boken Mårran, och biter henne i svansen för att befria Skruttet. Det framgår aldrig om Mårran faktiskt utgjorde att hot åt Skruttet, med tanke på Mårrans karaktär var det förmodligen ironiskt nog så att de båda var lika ensamma och sällskapssjuka, men att Mårran helt enkelt är för skräckinjagande för att få vänner ens hos de mest ensamma. Här utgör Mårran dock främst en förkroppsligad gestalt av ensamheten, som Knyttet övervinner och viker undan, vilket i samma skede gör att han möter Skruttet, och inte längre är ensam. Det utgör också bevis på hans stora nyfunna mod, då han vågar konfrontera Mårran, en varelse alla andra är rädda för.

På så vis blir Vem ska trösta Knyttet? främst en berättelse om ensamhet, och hur man övervinner den. Berättelsen avslutas med att Knyttet räddar Skruttet, och de blir direkt förälskade, men inför kärleken tappar Knyttet plötsligt sitt mod. Oförmögen att tala försöker han istället skriva ett brev till Skruttet om hur han känner, men lyckas inte med det heller, det är bara med läsarens hjälp som Knyttet kan uttrycka sina känslor. Härifrån avslutas sagan med att de åker hem till Knyttets nya snäckhem på Filifjonkans båt till stor fanfar av alla nya vänner Knyttet mött och vunnit på vägen. Det hela kan liknas vid en bröllopsscen, båten är utsmyckad på så vis, och Skruttet pryds här av ett långt pärlhalsband med en rosenbukett, med stora festligheter runtomkring. Det här är dock inget som framgår i texten, utan blir mer en tolkning läsaren får göra själv om Knyttet och Skruttets fortsatta liv.
Även om de är lika små och utseendemässigt snarlika utgör ändå Skruttet en kraftig kontrast till Knyttet rent utseendemässigt. Där Knyttets hår och kläder är väldigt svarta och gråa, samt gamla och slitna, vilket återspeglar det dystra och trista liv han levde i början av boken, är istället Skruttet klädd i kritvitt, med långt, rufsigt flödande blont hår, vilket ger ett rent och ljust intryck, och på samma sätt återspeglar den ljusa framtid Knyttets liv efter bokens händelser är på väg mot.

Jag har i tidigare texter hållit mig väldigt mycket från att skriva om de olika adaptioner som finns av böckerna, väldigt mycket för att jag vill tala om böckerna enskilt, och lyfta fram dem som de faktiskt är i sina originalutföranden. Här måste jag dock göra ett undantag, och ta upp den animerade kortfilmen från 1980 som är baserad på den här boken.



Där alla andra adaptioner av böckerna frångår eller försimplar ämnet till viss del, och förtar en stor del av Toves visuella stil och författande, är den här kortfilmen otroligt trogen, och har omsorgsfullt replicerat bokens illustrationer och stil i animationerna. Bilderna ackompanjeras av bokens text som här framförs nästan helt oavkortat i sång och proggmusik, vilket på många vis förstärker rimformatet, och gör att berättelsen flödar på bättre än när jag själv läser den. Utförandet är i princip så bra man någonsin kan ha gjort det, och jag är väldigt delad i om jag gillar förlagan mest, eller om jag kanske faktiskt föredrar den animerade tolkningen. Det lättaste svaret jag kan ge är att de är likvärdiga, och jag känner att jag måste länka till det för att dela med mig av den.
Det finns en snarlik animation för Hur gick det sen?, men den saknar sångstrukturen och jag tycker inte den gör de formatet med hål i sidorna rättvisa.

Vem ska trösta Knyttet? är en liten och lätt bok om "ensamhet", hur den är, hur man lever med den, och hur man övervinner den. Den är mångsidig i att den är lättillgänglig och lika relevant för både små och stora läsare, det gör att budskapet blir tidlöst, vilket förstärks av enkelheten i dess fantastiska illustrationer. Jag kan utan någon som helst tvivel säga att det här är Tove Janssons bästa bilderbok, och en av de bästa Mumin-böckerna. Om du bara ska läsa en av bilderböckerna ska du läsa den här, den är lika viktig som Pappan och havet och Sent i November.

Rekommenderas starkt, väldigt mycket för små läsare, men också för stora. Det är en odödlig klassiker, så förmodligen har du nog redan läst den.

Adlibris
Bokus

tisdag 19 november 2013

Muminmarathon - Trollvinter







 Trollvinter (1957)


"Berätta för mig om snön, sa Mumintrollet och satte sig i pappans solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte.
Inte jag heller, sa Too-ticki. Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert."

Samma år som Farlig midsommar publicerades började Tove Jansson arbeta på dagstidningsserierna med Mumintrollet. De hade hon börjat göra efter kontrakt från London-tidningen The Evening News, vilket gjorde att serierna direkt kom ut för en större och mer internationell publik. Själva Muminserierna är egentligen lite utav ett kapitel i sig här, och jag hade kunnat ta upp dem, men de är så många och utsträckta, och har en väldigt annorlunda ton gentemot böckerna, så jag känner inte att de passar in här. Där böckerna är barnanpassade sagor med tidlösa budskap och en väldigt sansad karaktär är serierna snarare direkt vuxeninriktad samhällskritik med oftast väldigt flippade handlingar och händelsegångar. De följer också en helt annan kontinuitet än böckerna, med en sorts alternativ tolkning av Mumindalen, så den känns innehållsmässigt inte så relevant bland de andra böckerna. Någon annan gång kanske jag går igenom dem, men inte nu.
De här serierna blev Mumintrollens höjdpunkt i popularitet, iallafall medan Tove arbetade med dem, och med detta kom allting som har med popularitet att göra. Att skriva sagoböcker för barn var en väldigt enkel process. Boken skrevs, den publicerades, och så var det med det. Med serierna blev däremot Mumintrollet ett varumärke, och plötsligt skulle Tove hålla på med copyright, royalties, merchandising och allt möjligt med investerare och managers och liknande. Utgivarna ville utnyttja tillfället och tjäna så mycket pengar som möjligt, genom att trycka Mumintrollet på så många produkter de kunde komma undan med, samtidigt som dagstidningsformatet krävde en ny seriestripp varje dag. Tove fick då som heltidsjobb att konstant rita Muminserier, vilket hela tiden blev svårare och svårare, då det konstant krävdes nya idéer. Till slut blev det en sådan överexponering av Mumintroll att Tove inte kunde teckna serierna längre, utan gav över jobbet till sin bror Lars Jansson som hade hjälpt till med arbetet de sista två åren och sedan fortsatte rita serien femton år framöver. I en TV-intervju många år senare sa hon att hon under den här tiden var nära på att hata Mumintrollet. En av Toves sista Muminserier, som var den enda under de två sista åren som hon gjorde själv, hette Mumin och den gyllene svansen och var en direkt allegori för hur det var att plötsligt bli känd och berömd, och hur det påverkar omgivningen.

Vad allt det här har att göra med Trollvinter är delvis att det är vad som hände mellan den och Farlig midsommar, men också att det här är vad som ledde upp till den boken. Där Mumin och den gyllene svansen uppenbarligen handlar om seriens popularitet är Trollvinter en mycket mer fritolkad metafor. Det är en bok både om hur svårt det är att komma in i någonting nytt och okänt, men också hur man kan lära sig leva med det och kanske med tiden till och med tycka om det. Det är en bok om relationen mellan Tove Jansson och Tuulikki Pietilä, återspeglade i Mumintrollet och den nya figuren Too-ticki. Det är även en bok som går mycket djupare än tidigare Muminböcker in i ämnen som ensamhet, uppväxt, besvikelser, ursprung och döden.

Som känt med Mumintroll är de inte vinterdjur, utan går i ide sent på hösten så att de kan vakna igen till våren, det här har de alltid gjort så länge de kunnat minnas, och det är ingenting som de någonsin ifrågasatt. Trollvinter handlar om vad som då händer när Mumintrollet i Januari plötsligt vaknar upp från sin vintersömn och inte kan somna om igen. För någon som aldrig har sett snö eller is blir vintern en hemsk och främmande ny värld för Mumintrollet, som föraktar den och bara vill att våren ska komma så han inte behöver vara kall och ensam längre. Väldigt fort tar han det desperata beslutet att gå söderut efter Snusmumriken, men kommer inte längre än Ensliga bergen, som är för svåra för Mumintrollet att korsa ensam. På vägen hem träffar han Too-ticki, som är den första person han mött sedan han vaknade. Too-ticki blir Mumintrollets stöttepelare igenom hela vintern, samtidigt som den öde dalen får fler och fler olika gäster och invånare, medan våren drar sig närmare.

Beslutet av Tove att skriva om vintern som en metafor för den nya värld hon hamnat i med Mumintrollets plötsliga popularitet är både naturlig, självklar och briljant. Inte bara det faktum att ingen Muminbok hade utspelat sig under vinterhalvåret tidigare, utan också att Mumintrollen sover över vintern närmast krävde att Mumintrollet skulle få uppleva vintern. Att det här gick att väva in så sömlöst med Toves personliga liv är antingen ett lyckligt sammanträffande eller ett starkt tecken på hennes författarförmågor. Den nya vintervärlden beskrivs igenom hela boken på så många olika vackra och filosofiska vis, och miljöavbildningarna är nästan på gränsen till överdrivet nordiska. Ändå blir det aldrig löjligt eller parodiskt, utan ger istället boken en mycket finare, mysigare och kanske lite mer romantiserad tolkning av vintern än den egentligen är.

Redan i bokens inledning märks den stora skillnaden mellan Trollvinter och tidigare böcker, det börjar inte lyckligt och lekfullt, utan slänger istället direkt in läsaren i Mumintrollets roll där han i ångest och förtvivlan inte vet vad han ska ta sig till, där hela hans hem och ensamheten blir för skrämmande, så att han måste därifrån. Tove säljer helt bilden av vinterns Mumindal som en tom och död värld som gått under, det beskrivs att snön har den allvarligaste lukt han någonsin känt, vilket avspeglas väldigt bra på bokens inledning. Den är på många sätt mer mörk och dyster än böckerna vågat bli innan, med möjligt undantag för Kometen kommer, men här görs det på ett mycket mer relaterbart och subtilt vis. Det är inte skräcken för världens undergång det handlar om nu, det är att vara ensam kvar efter den, eller ensamheten i allmänt, vilket är ett ämne som är ständigt återkommande i boken.

Det här gör väldigt mycket för att bygga på Mumintrollets karaktär, i alla tidigare böcker har han alltid varit relativt lycklig, med några få motgångar här och var, men det har alltid varit saker han kunnat se bort ifrån eller glömma bort. Nu slängs han plötsligt ut ur tryggheten och får väldigt stora problem när hans värld vänds uppochner. Inte nog med att han hamnat i en ny och ogästvänlig miljö, så har han ingen i sin familj att vända sig till längre. Dessa motgångar tär väldigt hårt på trollet som gnäller och surar väldigt mycket genom berättelsen, han föraktar allt det nya och främmande, och tycker det är fånigt. Han sitter och drömmer om vår och värme konstant, och pratar hela tiden om hur han minns att saker var. Det här gör att Mumintrollet blir mycket mer flerdimensionell än han varit tidigare, då han får problem som han långsamt måste lära sig att hantera. Det gör att det är lättare att relatera till, och se sig själv i honom. Som en som tycker om vinterhalvåret känns Mumintrollets roll väldigt välbekant, hans stora förakt mot vintern kan lätt appliceras på de många sommarmänniskor som finns här i Norden, som blir helt till sig så fort det blir höst och mörker. Det gör att Mumintrollet och hans bistra situation nog kan kännas relevant och bekant för många läsare, då de är med om lite samma sak varje år, medan de som mer känner igen sig i Too-ticki fortfarande kan förstå betydelsen av trollets lidande.
Rätt snart önskar Mumintrollet att det fanns någon gammal bekant bland allt det nya, som han kunde prata med om det förflutna och längta till våren med, vilket är just vad han får, då Lilla My också vaknar från sin vintersömn strax efter Mumintrollet, som blir överlycklig och stormförtjust över att se henne igen. Det visar sig dock att av alla personer trollet känner så är Lilla My förmodligen den enda som inte har något intresse för att trösta eller sympatisera med honom, så glädjen blir väldigt ensidig.
Till skillnad från Mumintrollet tilltar sig Lilla My vintern direkt och har inga problem alls med den, snön och isen blir för det mesta lekredskap för olika vintersporter som backåkning, skridskor eller skidor. Här känner sig då Mumintrollet ännu mer utstött då han inte kan ta till sig vintern som Too-ticki eller Lilla My, och känner att han inte hör hemma hos dem eller i den nya vintervärlden, men att han samtidigt inte passar in när han går hem till sig heller, då både invånarna och själva huset i sig sover.

På andra sidan spektrumet för det ängsliga och utsatta Mumintrollet har vi Too-ticki, som introduceras i den här boken. Too-ticki kan på vissa sätt ses som vinterns motsvarighet till Snusmumriken, även om karaktärerna i sig skiljer sig mycket åt i utseende, beteende och filosofi. Det är främst i relationen mellan henne och Mumintrollet det här märks, där hon vet allt om vintern och agerar som en guide och klippa åt honom genom hela boken. Till skillnad från Snusmumriken finns det dock inte någon direkt affination till Too-ticki hos Mumintrollet, till en början tycks deras relation mest uppstå för att de är de enda som bor i dalen, och trollet blir ofta frustrerad på att Too-ticki är hemlighetsfull av sig eller inte sätter sig in i hans perspektiv. Långsamt växer det dock upp en sorts respekt för Too-ticki hos Mumintrollet, även om den på många sätt är subtil av sig. Too-ticki är av åsikten att man måste lära sig själv om saker och ting, och är därför väldigt passiv i Mumintrollets företeelser. Hon låter honom hantera situationen i sin egen takt, och håller sig ofta ifrån att hjälpa honom, just så att han kan klara av saker och ting själv. Hon informerar om att saker kommer hända, men exakt vad och hur får Mumintrollet se själv.
Det här gör att Too-ticki på många sätt känns mycket mer sansad och jordnära än Snusmumriken, som oftast blir uppmålad ur Mumintrollets perspektiv som lite för perfekt och fläckfri, även om man i det stora kan se att han är en väldigt problematisk karaktär. Too-ticki är på så sätt mycket mer relaterbar, då hon är en person man kan vara, medan Snusmumriken bara är någon man vill vara.
Too-ticki är en av få figurer i Mumindalen som har en förlaga i en verklig person, hon är starkt baserad på Tuulikki Pietilä, som var Tove Janssons livskamrat och till utseendet väldigt lik Too-ticki, med den lite runda formen, den randiga tjocktröjan, håret och mössan. Tove träffade Tuulikki mitt i Muminseriens stora popularitet, och hon hjälpte henne hantera och ta sig igenom den perioden. Det här återspeglas klart och tydligt i Too-tickis roll i Trollvinter, där Mumintrollet blir Toves motsvarighet. Så lika mycket som boken handlar om hur Mumintrollet med hjälp av Too-ticki lär sig att leva själv i en ny och främmande vinterversion av Mumindalen, handlar den också om hur Tove Jansson kastades in i en ny värld av publicitet och popularitet och lärde sig med Tuulikkis hjälp att hantera och leva med den.

Där Farlig midsommar skrapade lite på ytan av temat med ensamhet dyker Trollvinter rakt ner i det fullständigt. På sitt sätt är nästan alla karaktärer i boken ensamma, vilket återspeglas på många olika vis. Det börjar med det ensamma Mumintrollet och fortsätter boken ut med en rad andra karaktärer. Efter sin introduktion i Trollkarlens hatt, och ett kort medverkande i Muminpappans memoarer, är Mårran tillbaka i den här boken. Här är hon inte längre någon som bara är girig efter ädelstenar, utan avbildas istället som en tragiskt ensam skepnad, som söker sig till värme, men får allt ljus att slockna på grund av sin ständiga kyla. Vinterns köld har fått henne att växa sig massiv, och har på sätt och vis satts i sitt naturliga element här. I större delen av boken medverkar hon endast som en skrämmande gestalt i Mumintrollets fantasier, och gör egentligen bara ett kroppsligt framträdande någonstans i mitten av boken, då det görs upp ett stort bål för alla vinterns varelser. Alla smådjur och underliga varelser samlas runt elden för att värma sig och fira solens återkomst, men avbryts av att Mårran dyker upp och sätter sig på elden, som slocknar under henne. Ensam kvar efter att alla flytt sätter hon sig då och tittar på Mumintrollets kvarlämnade fotogenlampa, som kvickt slocknar i hennes närvaro, varpå hon sedan besviket drar sig undan i natten igen. Mumintrollet visar här en fientlig attityd mot Mårran, men blir tillrättavisad av Too-ticki som poängterar att hon bara söker värme och sällskap, men inte kan få det för att hon är för kall. Det här är första gången som Mårran avbildas som en tragisk karaktär, vilket direkt gör henne mycket mer intressant. En populär tolkning av Mårran är att hon är en symbol för vinterdepression, vilket det säkert ligger något i, men jag tycker det framgår mycket mer tydligt att hon mest är en symbol för ensamheten, där värmen är gemenskap, men hennes utstötthet avviker den.

På annat håll har vi den vinterälskande Hemulen som dyker upp samtidigt som en samling utsvultna gäster från en närliggande dal bosätter sig i Muminhuset. Han är en högst optimistisk och vänlig karaktär, men har inga gränser, och blir snabbt en stor plåga för dalens invånare. De andra tycker det är skönare att sitta inne och ta det lugnt, men Hemulen tycker att det är onyttigt att vara inomhus, och försöker hela tiden få ut dem i den friska luften. Hans stora hobby är att åka skidor, vilket han lyckas få Mumintrollet att ta sig ann, men det slutar bara med förnedring för trollet. Till och från spelar Hemulen på sitt stora mässingshorn också, något som alla andra mest finner frustrerande. Problemet i situationen är att Hemulen är för vänlig och omedveten om att omgivningen inte tycker om honom, så av ren artighet kan ingen säga åt honom att lämna dem ifred eller att han ska ge sig av. Lösningen blir att Mumintrollet måste försöka lura iväg honom, men inte ens det klarar han av att göra.
Den enda som tycker om Hemulen är det lilla knyttet Salome, som tyvärr är för liten och blyg för att visa det. Hon följer ständigt efter honom och vill vara i hans närhet, men han är helt omedveten om detta, och kommer ofta ifrån henne. Där resten av dalens invånare föraktar Hemulens hornmusik beundrar Salome den, men lyckas sällan vara i närheten när han väl spelar den, och även om hon helst hade bett Hemulen att spela lite för henne när hon är i hans sällskap, så är hon för blyg för att göra det. När Salome då får reda på att Mumintrollet och Too-ticki vill bli av med Hemulen måste hon genast hindra honom från att ge sig av, men lyckas då istället bara tappa bort sig själv i en snöstorm. I ett tillfälle av hjältemod och plötslig personlig insikt ger sig Hemulen ut för att leta reda på Salome och förstår på vägen att han varit ovänlig mot henne. Detta gör att han vinner respekt av dalens invånare, och får en burk jordgubbssylt av Mumintrollet när han sedan ändå ger sig av, en burk trollet tidigare hade varit fast besluten på att Hemulen inte skulle få.

Igenom berättelsen har vi också de hemlighetsfulla, alla små underliga och skygga varelser som inte får plats resten av året, men visar sig när vintern väl kommer och ger plats för dem. Bland dessa har vi de åtta osynliga näbbmössen som bor i badhuset tillsammans med Too-ticki, osynliga har de blivit för att de är så blyga, någonting som senare skulle utforskas närmare i novellsamlingen Det osynliga barnet.
En annan av dessa varelser är en mystisk figur som bor under Mumintrollens diskbänk, men väldigt sällan visar sig. Under det stora vinterbålet samlas alla dessa varelser runt den stora brasan, men visar sig inte för Mumintrollet när han är där, han får bara se dem väldigt snabbt innan de försvinner. Han möter iallafall den som bor under diskbänken, och försöker samtala med honom, men då de pratar olika språk blir varelsen ursinnig på Mumintrollet och skäller ut honom med underliga ord. Det här gör Mumintrollet upprörd, då han bara ville vara vänlig. De hemlighetsfulla är varelser som lever i ensamhet, och alltid gjort det, och avsiktligt vill fortsätta göra det. Ensamheten är ingenting som tär på dem, utan någonting som de tycker om. Helst av allt vill de bara vara ifred, någonting som inte går ihop så bra med Mumintrollets stora nyfikenhet för dem.
Hemlighetsfullast av alla är den enigmatiske varelse som bor i badhusets garderob, och som Too-ticki tidigt förbjuder Mumintrollet från att öppna. I ett tillfälle där Mumintrollet känner sig lurad och hånad går han rebelliskt och öppnar garderoben, varpå ett uråldrigt troll springer ut ur den. Too-ticki förklarar att det är Mumintrollets förfader, och att det var så Mumintrollen såg ut för tusen år sedan.

Med Förfadern dyker då teman om ursprung upp. Mumintrollet går hem och tittar i gamla familjealbum efter om det finns någon som ser ut som det gamla uråldriga troll han nyss sett, men hittar bara bilder på vanliga mumintroll. Han funderar då på om det verkligen kan stämma, men inser då också att tusen år är en väldigt lång tid. Förfadern uppenbarar sig då i familjens kristallkrona, och i ren artighet visar Mumintrollet runt det i Muminhuset tills de kommer fram till kakelugnen, som det gamla trollet då bosätter sig i, och sedan möblerar om huset så att kakelugnen blir täckt av bråte. Mumintrollet förstår då att det verkligen är hans förfader, i referens till Mumintrollens bakgrundshistoria i Småtrollen och den stora översvämningen. (Vilket dock samtidigt motsäger sig både den boken och Muminpappans memoarer, då det var Mumintrollen själva som bodde i kakelugnar från början i första boken, och familjealbumets närvaro inte riktigt passar ihop med Muminpappan och Muminmammans okända ursprung i Memoarboken.)
Mumintrollet börjar då sova i röran runt kakelugnen, och funderar på om det var så hans förfäder gjorde för tusen år sedan. Det här återkopplar till berättelsens början, där Mumintrollet bryter traditionen och blir det första mumintroll som är vaket under vintern. Utan att själv inse det så är det inte bara hur han sover, utan hela hans närvaro under vintern som visar honom hur hans förfäder levde.
Det är förmodligen ett avsiktligt inslag att Förfadern liknar en apa väldigt mycket, vilket ger det hela en anknytning till mänsklighetens ursprung, och reflektioner kring den.
 
En annan figur som lever med sina förfäder i boken är den lilla hunden Ynk, som varje natt går ut och ylar mot månen och drömmer om sina "bröder" vargarna. Det är hans största dröm att få följa med dem, och leva med dem, men han är samtidigt för rädd för dem för att göra detta. Igenom hela kapitlet med Hemulen och de andra vintergästerna är Ynk för det mesta bara ute och längtar om nätterna, och sover sedan om dagarna, så han är väldigt frånkopplad vad som händer runtomkring honom. Flera gånger försöker Hemulen bli vän med honom, men Ynk är mest bara avlägsen och velig.
Samma natt som då Hemulen ger sig av ifrån Mumindalen går Ynk hela vägen bort till de Ensliga bergen för att vara nära vargarna, och blir den här gången uppmött av dem. Han inser då dock att de inte alls är som han drömt, de är inte stora vänliga hunddjur, utan bara vilda bestar som är ute efter att äta upp honom.
Med ens ångrar han sig för att han gått ut varje natt, när han hade kunnat sova istället. Han blir dock räddad från döden av Hemulen som omedvetet skrämmer bort vargarna med sitt mässingshorn och tror att Ynk väntat på honom för att få följa med. Utan att ens ha funderat på det här tidigare så följer Ynk med Hemulen, och Salome, då det för honom låter som ett mycket bättre alternativ än det han drömt om tidigare.

Slutligen har vi temat om döden. Trollvinter är förmodligen den enda Muminbok som riktigt tar upp detta, vilket görs i kapitlet om den stora kölden. I den här delen av boken känner Too-ticki att den stora kölden är på väg, och varnar alla små djur och hemlighetsfulla varelser att hålla sig inomhus på kvällen.
Bland dessa har vi den fåfänga ekorren, som kallar sig själv för Ekorren med den vackra svansen. Han har väldigt dålig uppmärksamhetsförmåga och glömmer ständigt bort vad han håller på med eller ska göra. Too-ticki förtydligar för honom hur viktigt det är att han håller sig inomhus på kvällen, och att han måste lova att komma ihåg detta.
Den stora kölden inträffar varje vinter med att den mystiska Isfrun passerar genom dalen. Hon är väldigt vacker, men om man ser henne i ögonen fryser man till is och dör. Hon är också väldigt kall, kallare än Mårran, så det är viktigt att man även stannar inomhus och håller igång värmen.
Intressant med Isfrun är att hon troligtvis är den enda, eller en av väldigt få nyckelfigurer i Muminböckerna som inte avbildas i illustrationerna. Det här gör att hon både blir mycket mer mystisk, då man inte riktigt vet hur hon ser ut, och också blir ett intressant inslag i adaptioner av boken, då det blir väldigt vilt skilda tolkningar.
På kvällen gömmer sig Mumintrollet, Too-ticki och Lilla My i badhuset när Isfrun kommer, det blir fruktansvärt kallt, men de klarar sig, dessvärre upptäcker de när de ser ut genom fönstret att ekorren ligger död i vasskanten, han hade glömt bort att stanna inomhus.
Too-ticki plockar in den stelfrusna ekorren i hopp om att kunna tina upp honom, men finner direkt att det är lönlöst. Lilla My blir stormförtjust, då hon då tänker att hon kan göra en muff av ekorrens svans, men Mumintrollet förbjuder henne strikt från att göra detta. Han är väldigt sorgsen över ekorrens död, och vill att de ska hålla en begravning för honom. Too-ticki berättar då om att det inte är så sorgligt, då ekorren kommer bli jord, som det växer träd ur, och som det sedan hoppar runt nya ekorrar i, vilket tröstar Mumintrollet lite.
När de sedan ska begrava ekorren upptäcker Mumintrollet att marken är stelfrusen, och att det inte går att gräva ner den. Innan de hinner komma på vad de ska göra vaknar Too-tickis snöhäst hon byggt åt Isfrun till liv och plockar med sig ekorren och beger sig sedan ner till havet, där den galopperar bort mot horisonten samtidigt som Too-ticki sjunger en visa om ekorren.
Döden tas upp på ett väldigt lättsmält sätt här, och sätter stort fokus på livets kretslopp, med att den gamla ekorren följs upp av nya ekorrar. Mot slutet av boken, när våren kommer, stöter Mumintrollet på en ny ekorre som liknar den gamla, och kallar sig Ekorren med den vackra svansen. Han frågar om det var den som mötte Isfrun, men det kan ekorren inte minnas.

Trots att Muminfamiljen är frånvarande ur nästan hela Trollvinter lyckas boken ändå förstärka deras betydelse för Mumintrollet, och fastslå hur mamman är dess kärna. Trots att hon sover hela vintern lyckas Muminmamman inte bara ha en roll i berättelsen, utan också en roll som en av de mer kompetenta figurerna. När Mumintrollet vaknar på vintern är det bara mamman han går till, och när hon inte vaknar försöker han inte ens med de andra. När han behöver sorgband för ekorrens begravning berättar mamman ur sömnen var de finns "djupt ur sin kvinnliga förståelse för allt som bevarar traditionen", och när Mumintrollet blir missnöjd över det stora vinterbålet lyckas mamman ändå få fram en tröst i sömnen. Det här förstärker att det innerst inne är mamman som Mumintrollet håller av mest. Han går aldrig till pappan, han ser knappt till Snorkfröken, och längtar väldigt lite efter Snusmumrikens återkomst, självklart saknar han alla, men det är Muminmamman han behöver mest.
När Mumintrollet då tidigt på våren får en förkylning vaknar äntligen mamman och tar hand om honom, genom hela vintern har alla möjliga saker hänt och väsnats kring henne utan att hon vaknat, men när hon hör nysningar går hon upp direkt. Mumintrollet känner då en lättad befrielse från ansvar, men inser snart att det är ännu roligare att ta hand om mamman än att bli omhändertagen. Han visar henne det som är kvar av vintern och berättar om hur det var i vintras, om alla händelser han varit med om, och om allt som förändrats i huset medan han var vaken. De får här lite tillfälle att vara ensamma tillsammans innan resten av familjen vaknar, och Mumintrollet inser då hur mycket han tycker om sin mamma, och säger det då till henne. Mammans framträdande roll märks även av på att boken är tillägnad Tove Janssons mor, vilket på sina håll är överraskande, med tanke på att boken annars till så stor grad tycks vara tillägnad Tuulikki. Trollvinter är också den första Muminbok där mamman bär sitt ikoniska förkläde på heltid, även om hon visserligen redan hade haft den igenom hela dagstidningsserien.

Det är med vårens framfart i slutet av boken som Mumintrollets slutgiltiga utveckling visar sig ordentligt, under hela vintern har han längtat sig fördärvad efter våren, men när så Too-ticki plötsligt säger att den är på väg tycker Mumintrollet plötsligt att den kommer för tidigt, och att han aldrig fick tillfälle att träffa alla de hemlighetsfulla. Han har under den här tiden också lärt sig om att leva självständigt och ta hand om sig själv, något som skulle bli en stor förändring i trollets karaktär, vilket slutar med att han sedan flyttar hemifrån i Pappan och havet. Det blir en sorts ofrånkomlig tröskel han passerar efter att ha upplevt vintern, han har med den växt upp och är inte riktigt ett barn längre.
På samma sätt som Tove beskrivit och berättat om vinterns alla olika sidor på både vackra och filosofiska vis går hon här över till att måla upp en lika fin och romantiserad bild av våren. Den är inte bara Mumintrollets befrielse, utan också en naturlig fortsättning av det gamla. Som en väldig kraft kommer den in över dalen, med starka jorddoftande vindar och stora islossningar som släpper fram havet.
I bokens final tar Too-ticki avsked med att spela på sitt gamla positiv för att väcka resten av Muminfamiljen, och fortsätter sedan vidare in i dalen för att väcka alla andra små varelser. Mumintrollet känner på sig att Snusmumriken kommer tillbaka den dagen, för det är en perfekt dag för det.
Han visar också att han lärt sig av Too-tickis filosofi, då han avråder Snorkfröken för att sätta en krokusblomma under ett glas. Han förklarar att den klarar sig bäst själv om den får det lite krångligt, precis som han själv hade fått gå igenom vintern.
Den största utvecklingen kommer med att han efter det här i lycka springer iväg till badhuset, och drömmer tillbaka till hur det var under den mörka istäckta vintern. Mumintrollet har alltså inte bara lärt sig att leva med vintern, han har också börjat tycka om den, och saknar den lite.

Efter tidigare böcker framstår Trollvinter som närapå överväldigande substansfylld. Det finns så otroligt mycket att betänka och fundera på med den här boken. Där tidigare böcker till mer eller mindre grad berättar en handling där stora delar egentligen bara berättar om saker som händer, består Trollvinter istället nästan enbart av metaforer, allegorier, symbolism och djupare budskap. Det blir en enorm kontrast och skillnad, till det bättre. Det här var den första riktigt mångfacetterade Muminboken, vilket skulle leda in i de främst vuxenanpassade senare böckerna. Den här tycker jag dock fortfarande fungerar lika väl som en barnbok, om än med ett kanske lite lugnare tempo och delar som går över yngre läsares huvuden.
Särskild eloge vill jag ge till den för att det troligtvis är den Mumintextbok med de bästa illustrationerna. Det märks att den kommer efter några år av konstant serietecknande, för karaktärerna är här väldigt väldefinierade och förfinade i sina utseenden, samtidigt som penndragen och linjerna är väldigt rena, vilket gör att bilderna känns väldigt genomtänkta och utarbetade. Vidare är de olika miljöskildringarna väldigt vackra, och jag gillar att Tove fortsätter mycket på att utnyttja svärta och nyanseringar i illustrationerna.
Om jag inte fått det helt om bakfoten så är det här den mest populära Muminboken, och det tycker jag är med mycket rätta, den har en väldigt bra balans mellan tonen av de tidigare och senare böckerna, samtidigt som den är väldigt substansfylld, det hela i en väldigt nordisk presentation.
Tyvärr har jag själv väldigt svårt att läsa den, då julkalendertolkningen av boken var lite för trogen förlagan, samtidigt som den inte riktigt kunde göra den rättvisa. Om man tittat igenom den TV-serien ett antal gånger över åren blir det svårt att läsa boken utan att ständigt få mentala bilder av hur allting presenteras där. Jag måste anstränga mig riktigt hårt för att kunna bygga en egen bild, och det förstör på många vis läsningen för mig, även om jag kan se och förstå med reflektion att det är en väldigt bra bok. Det stora temat är givetvis "förändring".

Om du bara tänker läsa en enda Muminbok, vill jag nog rekommendera den här. Den är tillräckligt mångsidig för att visa mycket av vad böckerna i allmänt handlar om, och är en i sig väldigt bra berättelse, fylld av små underliggande budskap.

Adlibris
Bokus

fredag 15 november 2013

Muminmarathon - Farlig midsommar



 Farlig midsommar (1954)



"Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är."

Under det sena fyrtiotalet hade Tove Jansson börjat arbeta lite med teaterproduktion, mest samarbeten där hon designade scenografi och liknande. Mumintrollet och kometen iscensattes 1949 och följdes 1958 upp av den mer kända Troll i kulisserna, som baserar sin handling väldigt mycket på Farlig midsommar. Troll i kulisserna var tvungen att tonsättas när den senare fördes till Sverige, vilket var ursprunget för många Muminvisor. Det är svårt att tala djupgående om teateruppsättningarna då de tycks vara ett väldigt dåligt dokumenterat område när det kommer till "muminologi", förmodligen för att det är någonting man inte kan återuppleva när så föreställningarna är slut.
Det är iallafall känt att Tove jobbade med teater innan Farlig midsommar, och det gör att bakgrunden och inspirationen till boken blir mer uppenbar. Boken är tillägnad "Vivica", vilket med största sannolikhet åsyftar Vivica Bandler, som hon arbetade tillsammans med i teaterväg.
Där Muminpappans memoarer var influerad av memoarförfattande, är Farlig midsommar starkt influerad av teater. Teatern tar en central roll här både handlingsmässigt, men förmodligen också i narrativet. Jag vet väldigt lite om teater, jag förstår kopplingen till William Shakespeares The Tempest, och det här med sammanträffanden, men annars kan ni nog kalla mig fullständigt okultiverad. Så om det är massa teaterkopplingar som uteblir här, så är det endast för att jag inte kan något om sådant, och de således går mig rakt över huvudet.

Farlig midsommar tar vid i juni, där Mumintrollet väntar sig fördärvad efter Snusmumriken som inte kommit tillbaka från sin vintervandring än. På en ö långt borta bryter en vulkan ut, vilket orsakar en flodvåg som översvämmar hela dalen och alla kringliggande dalar. När familjen då sitter på taket av det aktivt försvinnande Muminhuset flyter plötsligt ett mystiskt hus förbi, som de hoppar på och bosätter sig i samtidigt som det driver bort från den dränkta Mumindalen. I huset, som visar sig vara en teater, stöter de på en rad underliga företeelser, och den scenansvariga teaterråttan Emma. Efter en rad incidenter fastnar Mumintrollet och Snorkfröken ensamma i ett träd och tar sig därifrån in i skogen där de möter den ensamma och olyckliga Filifjonkan. Samtidigt råkar Lilla My ramla överbord från teatern och driva iland vid Snusmumrikens lägerplats, just som han ska iväg och hämnas på sin gamla fiende Parkvakten.

Efter Muminpappans memoarer, som mest handlade om pappans förflutna, och Hur gick det sen?, som mest är en lättsam barnbok, blir Farlig midsommar en sorts återkomst till den gamla Mumindalen så som den dök upp senast i Trollkarlens hatt sex år tidigare. Det har gått några år, så det märks lite att Tove förfinat sitt författande och sin uppfattning av dalen. Illustrationerna har finputsats väldigt mycket, speciellt några inramade scener tycker jag om, då de är fulla av vildvuxen hypnotisk växtlighet och mycket svärta.
Det lite smalare, men mer väldefinierade karaktärsgalleriet från Muminpappans memoarer återspeglar sig här i det från början mycket mer nedskurna invånarantalet i Mumindalen. Efter att ha återförenats med sina föräldrar i slutet av Memoarerna medverkar inte Sniff längre, samtidigt som figurer som Bisamråttan, Snorken, Hemulen, Toflsan och Vifslan är helt frånvarande. I utbyte bor nu Mymlans dotter och Lilla My med Muminfamiljen (något som hänger ihop väldigt bra med händelserna i Hur gick det sen?), vilket jag inte tycker är något dåligt byte, då Mymlans dotter redan fått sin personlighet uppbyggd i tidigare böcker, medan Lilla My skulle komma att utvecklas väldigt mycket i efterföljande böcker.
Det förändrade karaktärsutbudet gör mycket gott för boken, då rollistan nu endast består av figurer med utstickande personligheter och beteenden, vilket gör att händelserna i boken för det mesta präglas av deras ageranden, och att den inte dras runt med för många karaktärer som inte gör någonting.
Till det här introduceras också en rad nya karaktärer, som i sin introduktion har möjlighet att blomma ut och särskilja sig från de andra. Det märks helt enkelt att Tove vid det här laget var fullständigt förstående över vad som behövdes för berättelsen och vad som var onödigt och överflödigt.

Det är speciellt två nya karaktärer som är intressanta för den här boken, Misan och Filifjonkan (som visserligen dök upp i Hur gick det sen?, men här har en mycket större roll). De är båda två olika varianter på sorgsna, olyckliga, förbisedda och ensamma personer, och de första ur en hel rad i Tove Janssons böcker. Praktiskt taget varje Muminbok från och med Farlig midsommar innehåller minst en sådan här karaktär, vilket gör det till ett av de mest förekommande och viktiga teman för berättelserna om Mumindalen. Det här kan låta som någonting som lätt blir repetitivt, men det är fascinerande hur många olika vinklar och riktningar Tove faktiskt lyckas ta temat med sorg och ensamhet. De två som dyker upp här är lite varsin sida av det här. Misan känner sig otillräcklig, tjock och ful, hon har svårt att delta och vara aktiv då hon inte känner sig inbjuden, och hon tror att världen ständigt skrattar åt henne. Ändå finner hon någon sorts tröst i detta, hon gillar att titta på månen och gråta och vara melankolisk. Misan är en person som är sorgsen, men gillar det, då det samtidigt är skönt att få tycka synd om sig själv. I en scen sitter Snorkfröken och Mymlans dotter och pratar om sina hår och vad Misan borde göra med sitt, varpå hon blir upprörd och springer därifrån. (Så upprörd att hon poängterar faktumet att Snorkfröken ständigt är naken.)
Hon faller då in i ett rum fullt av peruker, där hon sedan sätter sig för att testa allihopa, men blir deprimerad när inte ens den finaste passar henne. Samtidigt hittar Snorkfröken teaterns garderob där det finns tusentals klänningar, som är så många att hon blir överväldigad och blir mer och mer ledsen för varje hon tittar på och provar. De pratar senare om det här, där det framstår att Snorkfröken är så nöjd med sig själv att hon inte kunde med att pröva allt nytt då hon aldrig skulle kunna använda allt och bestämma vilken som är finast, medan Misan istället är så missnöjd med sig själv att ingenting alls passar. De kommer från helt motsatta håll, men slutar upp i samma ände.
Det är inte förrän Misan får en roll som primadonna i Muminpappans pjäs som hon slutligen blir lycklig, inte för att hon blir vacker eller omtyckt för den hon är, snarare tvärtom. Det är själva teatern som ger henne lycka, då hon kan leva sig in i en roll och bli någon annan. Det är publikens applåder som gör det, hon är med andra ord beundrad för någonting hon är bra på.
Misans utveckling bär ett ganska förvånande, men samtidigt väldigt ärligt budskap. Alla kan inte vara fina, men alla kan vara bra på någonting. Eller kanske att självförtroendet kommer med att andra uppskattar en.

På annat håll har vi Filifjonkan. Det tycks som om den allmänna bilden av den här karaktären är som någon sorts sträng och sur moraltant, vilket nog stämmer in en aning på den filifjonka som medverkar i Muminserierna, men samtliga filifjonkor som medverkar i böckerna är motsatsen till detta. De är alla personer som är bundna av ytliga och substanslösa relationer som gör att de känner sig tomma på insidan. Allra helst vill de bryta sig ut och göra allting som de vill, fria och lyckliga, men de är rädda för hur deras omgivning ska se på detta, så de håller sig undan. Med andra ord är filifjonkorna personer som lever och beter sig som de tror att andra vill att de ska göra. Den positiva sidan av det här är att allas berättelser handlar om hur de bryter sig ifrån den här rollen och blir sig själva i slutet.
Filifjonkan i den här berättelsen är olycklig för att hon varje midsommarkväll bjuder hem släktingar, men att det aldrig är någon som kommer. När hon sitter hemma hos sig själv och väntar på gäster dyker Mumintrollet och Snorkfröken upp, som gått vilse i skogen och letar efter teatern. De frågar varför hon alltid bjuder in personer som aldrig kommer, varpå Filifjonkan säger att hon måste för att de är släkt, och att de skulle bli ledsna om hon inte bjöd dem, även om varken hon eller gästerna tycker det är kul att träffas.
Filifjonkan blir övertalad att istället bjuda de hon vill bjuda, vilket leder till att hon har midsommarfest med Mumintrollet och Snorkfröken istället. Hon får vara med om en hel massa olika händelser och har roligare än hon någonsin haft förut, och i slutet av boken adopterar hon en samling föräldralösa skogsbarn, och blir aldrig ensam mer.
I jämförelse med Filifjonkan i Det osynliga barnet, eller Sent i November, så är den härs karaktärsutveckling egentligen rätt okomplicerad. Hon blir väldigt snabbt övertalad till att ändra sitt levnadssätt, och spenderar resten av berättelsen som en lycklig aktivt deltagande karaktär, medan senare exempel får en lite längre och mer genomgående förändring. Det fina i den här boken blir väl då kanske att hon för det mesta är en i allmänt lyckligare karaktär, då hon finner lyckan i sin introduktion, istället för att över tiden behöva finna den.

I Trollkarlens hatt började den lite komplicerade romansen mellan Mumintrollet och Snusmumriken lite lätt dyka upp, men det är i den här boken de börjar framträda mycket tydligare, om möjligt allra tydligast just här. I början av berättelsen har Snusmumriken i juni fortfarande inte kommit tillbaka till Mumindalen igen, Mumintrollet är mycket bekymrad över det här och ligger och tänker på Snusmumriken, och om han kanske råkat illa ut under sin resa. Han blir så nedstämd att han blir tårögd när barkbåten Muminmamman byggt åt honom inte har någon jolle. Senare i boken ligger Snusmumriken på annat håll i regnet och längtar tillbaka till Mumintrollet med tillgivenhet.
Det är inte förrän i slutet av boken som de sedan återförenas, och tar en tur i en roddbåt. De säger ingenting till varandra, men det beskrivs från Mumintrollets perspektiv, där han känner en så inre ro och lycka av att träffa Snusmumriken igen. Boken avslutas med att de kommer tillbaka till Mumindalen igen, där Muminmamman bygger en jolle åt Mumintrollets barkbåt medan han är och pratar med Snusmumriken. Här skrattar Mumintrollet inte för att någonting är lustigt, utan för att han är så förfärligt lycklig. Barkbåten, eller snarare jollen, blir här då en direkt metafor för Snusmumriken, som i Trollkarlens hatt beskrevs göra vassbåtar som han slängde i floden när han tänkte på att bege sig söderut. I början har Mumintrollet en vacker båt som symboliserar familjen, men saknar jollen, i slutet av boken har Snusmumriken kommit tillbaka samtidigt som Mumintrollet får sin jolle. Avsaknaden och närvarandet av jollen representeras med tårar och skratt, vilket även utgör en liten koppling till teatertemat, som symboliseras med de två maskerna för komedi och tragedi.

Farlig midsommar gör också en del för att fläska ut Snusmumrikens karaktär, just i hans frånvaro från Mumindalen. Halvvägs genom boken dyker han upp då han hittar Lilla My när han fiskar vid sitt läger, där avslöjas det att han är ute på viktiga affärer, som bara kan göras just på midsommarkvällen. Det nämns lite kort i Muminpappans memoarer att Snusmumriken inte gillar parkvakter och skyltar som förbjuder saker, här utforskas det närmare där han är ute för att hämnas på Parkvakten. Deras tidigare konflikt beskrivs inte, men den tycks vara högst ideologisk. Parkvakten har hand om en park där allting är välordnat, växterna är propert ansade och skyltar är uppsatta överallt som förbjuder allt möjligt och omöjligt tänkbart. I den här parken bor 24 föräldralösa skogsbarn, som får sitta i sandlådan under ständig uppsyn av Parkvakten och Parktanten. Det här står i rak motsats till Snusmumrikens livssyn, vilket gör honom innerligt upprörd. Han påstår att det bara finns en person han tycker riktigt illa om, och det är Parkvakten.
Snusmumriken utvinner sin hämnd genom att så hattifnattfrön i parkvaktens park. (Hattifnattar föds ur frön som bara gror på midsommarkvällar.)
De nyfödda hattifnattarna är extra elektriska, och ger sig på parkvakten då metallknapparna i hans kläder attraherar dem. Vad som följer är att parkvakten blir självlysande av hattifnattarna och springer därifrån vettskrämd, varpå Snusmumriken spring in i parken och river ner alla skyltar om saker som är förbjudna. Han säger åt de föräldralösa barnen att de är fria och ska springa hem, men tvärtemot hans planer börjar de följa efter honom istället, vilket leder till att Snusmumriken plötsligt blir ansvarig för 24 småbarn.
Det här är en intressant scen som både förstärker Snusmumrikens karaktär och särskiljer den ytterligare från hans pappa Joxaren, genom att han tar ställning och står upp för någonting han tror på. Däremot visar den också på hans inte helt genomtänkta planerande, då han inte bara måste ta hand om barnen, utan att det också skapas rätt stora konsekvenser av hans kupp mot Parkvakten.
Bland annat blir Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan anklagade som skyldiga till brottet och sätts i fängelse, men sedan blir också hela Muminfamiljen jagad av polisen tillbaka till Mumindalen, där Snusmumriken faktiskt måste ställas inför rätta, även om han blir räddad från bestraffning av en annan karaktär. Det visar att det inte riktigt finns någon part i konflikten som har rätt eller fel, då situationen kan ses från båda håll. Snusmumriken ville befria parken från de hårda lagarna och den stränga Parkvakten, men Parkvakten gjorde bara sitt jobb och hanterade sin egendom som han själv ville.
Snusmumrikens plan om att i hans egna ögon befria de undertryckta skogsbarnen (som faktiskt bara gick till en vanlig park varje dag för att sitta i sandlådan) gör honom i sina ögon till en frihetskämpe, men följden av detta är att han i lagens namn blir en terrorist. Det är ingen stark överdrift heller, det är ganska så direkt vad han faktiskt är i den här boken, även om det görs på ett väldigt snällt och lättsamt vis.

Om jag inte tar helt fel är det här också den bok där Muminfamiljen för första gången är lite ökända och har ett dåligt rykte kring sig för deras lättsamma livsstil. I början av berättelsen, där Mumindalen håller på att översvämmas, samlas en samling små varelser på deras vedbod i skydd från vattnet, varpå en musfru sitter och talar om hur förkastliga Muminfamiljen är, och vill inte komma över till huset när sällskapet blir inbjudna av familjen. Det här är alltså i en situation där det är stor risk att du drunknar om du inte tar dig över till en högre punkt, vilket här är Muminhuset. Familjens lite udda beteende framhävs även på hur de tycker det är otroligt lustigt att borra hål i golvet och titta ner i köket från övervåningen när det är översvämmat och de behöver frukost. När Mumintrollet i bokens final är anklagad av polisen för att vara en brottsling är Muminmamman säker på att vad Mumintrollet än har gjort, så gillar hon det.
Det här följs upp mer av deras vistelse med teaterråttan Emma, som fnyser konstant åt deras oförstående av vad en teater är, men med tiden får de Emma att mjukna upp och bli sällskaplig och lära dem hur teater fungerar, varpå Muminpappan skriver en pjäs som de alla sedan uppför.
Värt att notera är också att det här är den första boken där Muminpappan bär sin ikoniska hatt, och även om mamman inte skulle använda sitt förkläde på heltid förrän nästa bok, så har hon iallafall på sig det i den här bokens allra första illustration där hon bygger Mumintrollets barkbåt.

På många sätt kan Farlig midsommar ses som den sista av de mer barninriktade Muminböckerna. Även om detta var en ständigt pågående process, vilket också gör att den här känns mer "vuxenanpassad" än tidigare böcker, så känns det ändå som om bokserien tog ett stort kliv med nästa bok, Trollvinter. Och även om den till stor grad har en barnboksinramning, så är det många element av de tidigare böckerna som infinner sig för sista gången i Farlig midsommar.
Kanske mest framträdande är den dramatiska handlingen, som sätts i spel av katastrofen, som varit handlingselement i de tidigare böckerna. Efter detta skulle böckerna vara mycket mer jordbundna och handla om vardagsliv och alldagliga ämnen, vilket gör det här till det sista riktiga äventyret för Muminfamiljen.
Det är även den sista boken där den somriga dalen avbildas, i efterföljande böcker är det antingen vinter eller höst, om man bortser från Det osynliga barnet där varje berättelse utspelar sig lite här och när. Ytterligare är det den sista där den lyckliga familjen är i fokus, i nästföljande bok är familjen frånvarande ända till slutet, medan den i Pappan och havet håller på att falla samman fullständigt.
I slutändan är det mycket i bokens ton som passar in mer i tidigare böcker än senare, den känns här fortfarande lekfull, även om den innehåller några toner allvar, och ett antal lite djupare karaktärsporträtt.

Farlig midsommar är således svansången för den lättsamma och lyckliga, barninriktade Mumindalen. Det känns som om det här möjligtvis är den mest finpolerade av dessa tidigare böcker, där den kan blanda både äventyr med vardaglighet, och ha tre olika handlingar som pågår samtidigt utan att de känns frånkopplade varandra. Jag uppskattar den iallafall mest av dem, tillsammans med Kometen kommer. En sak som stack ut rätt mycket för mig när jag läste den var hur pass många kvinnliga karaktärer den innehöll, och det är betydligt fler av dem som är särpräglade och i fokus än de manliga. Det här är vad jag kan minnas unikt för den här boken bland de andra Muminböckerna, och jag tycker det färgar av sig lite på resten av boken, så iallafall jag tycker den kan beskrivas som rätt så "feminin". Jag tycker samtidigt att den får in lite element av den där storslagenheten som jag tyckte karaktäriserade Kometen kommer också, det känns på många vis som om Farlig midsommar berättar en viktig berättelse, jag är inte helt säker på vad exakt som gör det, men jag tror det kan ha att göra med att den precis som Kometen kommer är måldriven och har satt något på spel.

Rekommenderas om du vill ha en bra barninriktad Muminbok där både äventyr och vardag står i fokus. Fast om du tycker teater är stentråkigt kanske du ska läsa någon annan först.

Adlibris 
Bokus

lördag 9 november 2013

Muminmarathon - Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My



 Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My (1952)


"Men stormen vid en ensam strand, slår vågorna högt upp på land.
Och kvällen kom och ugglan skrek, och Mumintrollets nos vart blek."

Det kan argumenteras att Hur gick det sen?, tillsammans med de andra bilderböckerna, egentligen inte räknas till Muminböckerna, iallafall huvudböckerna. Och det är ju sant att de i sin natur helt logiskt inte ens är i närheten av lika texttunga som romanerna, och således inte heller har lika djupgående teman och budskap, men jag tycker ändå att de räknas i allra högsta grad, då de inte bara innehåller Mumindalens välkända karaktärer, utan även gör väldigt mycket för att förstärka framför allt bilden av dalen med de många vackra illustrationerna. Bilderböckerna må vara simplistiska och väldigt oberoende av de tjockare böckerna, men de passar ändå in i bokseriens kontinuitet. Lite innehållsmässigt, men främst konstnärligt. De utgör logiska fyllningar för luckorna mellan de större huvudsakliga böckerna när man ser på det hela i kronologisk ordning som jag gör just nu.

Hur gick det sen? handlar om Mumintrollet som är på väg hem från butiken med en kanna mjölk, på vägen möter han Mymlan (även kallad Mymlans dotter) som tappat bort sin lillasyster Lilla My. Tillsammans går de iväg och letar efter My, och vägen hem.
Direkt utmärkande och förmodligen mest känt med den här boken är att alla sidor har utskurna hål i dem, där man kan se en liten glimt av nästa sida. I de flesta fall passar även den lilla biten som syns i hålet ihop med resten av bilden på sidan, så det är alltid en konsekvent bild man presenteras av, samtidigt som man kan se och gissa över nästa sidas innehåll.
Det här är en så simpel men fullständigt briljant idé när det kommer till att utforma barnböcker. Det kan vara svårt att se saker ur barns perspektiv som stor, men jag minns väl hur fantastiskt intressant, kul och spännande den här boken var som liten. För att förstärka min poäng bad jag min mamma rota upp min syrras gamla exemplar av den här boken på vinden. Rygglös och uppriven.


Som Alexis sa när hon såg min nyinköpta utgåva;
 "Jag har aldrig någonsin sett en hel sådan här bok."

Även utmärkande för den här boken är hur all text är handskriven, med olika stilar för att visa vem som pratar eller för att markera namn och förstärka vissa ord. Det här gör att texten blir både mer levande och roligare att följa om man är liten och försöker lära sig läsa, något som helt saknades i senare bilderböcker, där Vem ska trösta Knyttet? var handskriven i samma stil raka vägen igenom och de andra hade maskinskriven text. Dock är texten oftast skriven med Toves väldigt snirkliga skrivstil, vilket jag fortfarande nu tycker kan vara lite svårtydlig ibland, för ett barn måste det vara ännu svårare, vilket jag tycker skadar boken lite. Det ser personligt ut, men jag tror man ska vara mer enkel och tydlig när man skriver för små barn.
Iallafall, texten igenom hela boken är skriven på rim, med en twist som utmärker sig redan på första uppslaget;
"Och vinden suckade och ven,
i skogens alla mörka trän."
Det här rimmar bara om du pratar finlandssvenska eller typ stark stockholmska. Kan hända att Tove gjorde det här medvetet för att ge boken en lite mer finsk karaktär, men jag tror nog att hon bara skrev så som lät naturligt för henne själv. Konsekvensen är iallafall att boken får ett finskt drag, vilket är lite intressant då det här förmodligen är första gången Mumin förknippades med finlandssvenska, flera år innan Lasse Pöystis rollsättning populariserade kopplingen och fyrtio år innan lokaliseringen av den tecknade TV-serien på 90-talet högg det i sten.
Varje sida avslutas med textraden "vad tror du att det hände sen?", någonting som såklart har en direkt anknytning till faktumet att man alltid får se en liten bit av nästkommande sida, men om tänker lite på det så blir det faktiskt en ganska matnyttig textrad. Boken presenterar dig med ett scenario, och berättar om det, och du vet att det kommer en fortsättning, men den tar avslut precis innan nästa sida för att låta läsaren själv få tänka och reflektera lite över hur det går. Nu har jag ju läst och bläddrat igenom den här boken så otaligt många gånger att jag kan den i huvudet utantill, men om man läser den för första gången blir det här nog om en ganska lärorik tankeövning. Och det finns ju ingenting som säger att man inte kan applicera det på vilken bok som helst.
Genom att låta läsaren få tänka själv gör Tove boken direkt till en mer aktiv än passiv upplevelse, vilket kanske fler böcker borde göra, även om man kanske inte bryr sig om att tänka själv och bara vänder blad direkt.

Innehållsmässigt finns det inget egentligt djup i den här boken, man måste nog gräva djupt för att kunna hitta några dolda meningar, vi får ingen riktig djupdykning i figurernas personligheter, och sagan har inte ens någon moral eller liknande i slutet. Det är en i allra högsta grad väldigt lekfull bok, som avslutas med ett fyndigt rim där Muminmamman bestämt säger att de ska sluta dricka mjölk och bara dricka saft. Huvudattraktionen här är hålen och de väldigt färgstarka, något psykedeliska bilderna.
För att tala om bilderna, det är nog ingen hemlighet att Tove Jansson influerat min stil väldigt mycket, speciellt mina digitala bildalster är starkt inspirerade av stilen i den här boken och Vem ska trösta Knyttet? Allting är utformat i väldigt grovhuggna enkla former, och färgschemat är väldigt sparsamt, när jag räknar får jag det bara till tio färgnyanser i hela boken, exklusive vitt och svart. Trots de här begränsningarna lyckas Tove felfritt få fram väldigt klara, vackra, men också ibland rätt kalla och skrämmande bilder.
Det är en intressant företeelse att Tove Janssons bilderböcker om Mumindalen, som är inriktade för de allra minsta, också är de som målar upp den som mest skrämmande, fientlig och ogästvänlig. Karaktärerna i de här böckerna är bokstavligen utsatta eller livrädda nästan hela tiden, och det är inte förrän i slutet som de finner någon ro och säkerhet. Det här är i stark kontrast med textböckerna, som är baserade väldigt mycket på det vänliga och fridfulla liv som infinner sig i dalen, som inte tycks kunna rubbas av några katastrofer eller farligheter alls.
Det går nog bara att spekulera i varför Tove valde att utforma de mer barninriktade böckerna på det här viset. Uppenbarligen hatade hon inte barn, men jag kan nog se en poäng med att göra någonting som inte är helt snällt och sockersött. Det hjälper nog till väldigt mycket med att skapa en kontrast mellan andra barnböcker, och iallafall jag tyckte den lite mer skrämmande Mumindalen var rätt fascinerande när jag var liten.
Tillsammans med den mer hotfulla Mumindalen, framträder här också för första gången den väldigt nordiska Mumindalen. Den djupa skogen i bokens inledning, de runda lena klipporna vid havet, med det vilda havet med stora vågor vid den tomma kusten, kantat med den varma och soliga Mumindalen i bokens avslutning, alla miljöer bokens illustrationer avbildar känns alla väldigt nordiska, både i sitt avbildade innehåll, men också hur innehållet avbildas. Allting är väldigt simpelt och sparsmakat, precis som den nordiska naturen, och det här ger även de väldigt neutrala miljöerna ett karaktäristiskt nordiskt sken.

Intressant med Hur gick det sen? är att den redan direkt efter Muminpappans memoarer förstärker mymlornas viktiga roll i Muminböckerna. Mymlan är lika mycket huvudrollsinnehavare som Mumintrollet, och listas till och med före honom i bokens titel, samtidigt som Lilla My redan här får en väldigt framträdande roll, till skillnad från hennes lilla biroll i tidigare bok. Här är hon fortfarande associerad med den grekiska bokstaven μ, men avbildas som mycket större än i förra boken där hon var mikroskopisk. Hon påminner redan här väldigt mycket om den mer väldefinierade figur hon skulle få i Trollvinter.

"Muminhistoriskt" är den här boken kanske mest intressant för att den introducerar en samling nya figurer till dalen. Vi har Gafsan som metar vid havet, men mest intressant är kanske det första framträdandet av en filifjonka, som efter det här skulle få en väldigt betydelsefull och framträdande roll i resten av böckerna. En gafsa nämndes redan i Trollkarlens hatt, och i inledningen av Muminpappans memoarer nämner han både filifjonkor och gafsor, men det här blev deras första framträdande i bild.
Gafsan ser här ut som hon alltid gjort, men Filifjonkan, däremot, ser väldigt annorlunda ut i den här tolkningen, där hon påminner mer om någon sorts lejon än sitt senare filifjonkiga yttre. Dock utgör hon kanske den lustigaste och mest påhittiga delen av boken, där hon blir skrämd och springer igenom bokens sida så det blir ett hål, och tappar klänningen på kuppen. På samma sida dyker det även upp en liten ruta där läsaren själv får rita en bild av Filifjonkan när hon lugnat ner sig, ännu ett inslag som främjar aktivt läsande över passivt läsande.
Utöver de här två karaktärerna har vi även tre framträdanden av kusin Sofus, som skulle få en stor roll som Mumintrollets ständiga följeslagare i dagstidningsserierna om Mumintrollen som Tove Jansson började teckna två år efter Hur gick det sen?
Det här inslaget fick mig först att tänka att den här boken egentligen är mer närbesläktad med serierna än böckerna, och när man jämför det så känns bilden av Mumindalen här mer närbesläktad med serietolkningen. Serierna är väldigt präglade av det lite mer mörka och nordiska bildspråket, de är lite mer kaotiska, psykedeliska och odefinierade i den form att lite vad som helst kan inträffa, något som jag tycker passar in mycket bättre på den här boken än de andra böckernas lite varmare och mjukare illustrationer.
Jag var med andra ord bombsäker först att Tove gjorde den här boken i anknytning till seriernas popularitet, det kändes väldigt självklart när man såg det på det sättet, vilket bara gjorde mig förvirrad när jag upptäckte att den här boken är två år äldre än serietolkningen. Det är sant att Tove ritade en väldigt kort Muminserie några år innan det här, men den har ett bildspråk som mycket mer påminner om det tidiga böckerna, och känns således inte närbesläktad Hur gick det sen? alls.
Det enda egentliga svaret på det här mysteriet är väl helt enkelt att Tove illustrerade på olika sätt beroende på om hon berättade något med text eller bild, fast det lättaste svaret är nog att hon helt enkelt bara baserade Muminserierna bildspråk väldigt mycket på den här boken.

För att avrunda är Hur gick det sen? en väldigt rolig och finurlig bilderbok för barn, men kanske inte lika givande för äldre läsare. Det finns inga livslektioner eller dubbla betydelser här, däremot tycker jag att den visar upp Tove Janssons bilduttryck och visuella stil på ett väldigt fint sätt. För mig ligger det största värdet i den här boken i att betrakta alla vackra och uttrycksfulla bilder. Det blir lite som en lätt konstsamling. Den lite mörkare auran, tillsammans med de lite vilda motiven och starka enkla färgerna, och det väldigt formlösa och oförutsägbara narrativet gör att jag klassar boken som väldigt "psykedelisk", mest så av alla Muminböcker, med lite konkurrens bildmässigt av Vem ska trösta Knyttet?

Rekommenderas främst till små barn, eller om du, som jag, älskar Toves bilder, annars är den nog inte så märkvärdig.

Adlibris
Bokus